I januari är årskryssande en livsstil. Då räknar man alla de där arterna man senare på året knappt bryr sig om. Efter det kommer februari som tillsammans med november och december är den månad man knappt årskryssar. Det brukar förvisso vara någon art man missat i januari som man kan fylla på med, eller så gör man som jag och Benjamin gjort några gånger. Man åker söderut och tjuvstartar våren.
I mars blir det återigen lite som i januari. Nu kommer vårfåglarna på bred front och arter man knappt bryr sig om under resten av året blir högvilt för en årskryssare som jag.
Just nu stör jag mig på att jag inte hittat någon sädesärla. Att jag kommer att få in den på min årslista är ingenting jag oroar mig för. Den spatserar snart omkring på skolgården och vippar på stjärten. Men jag vill gärna hitta någon nu, när de precis kommit.
Jag vet att de finns i Asköviken, för fler skådarbekanta till mig har rapporterat den där. Men i dessa virustider så blir välbekanta friluftslokaler som Asköviken, Ängsö och Björnö överfulla av folk och jag vill vara ifred eller i mindre sällskap likasinnade när jag skådar. Just nu av två anledningar.
1. Jag är i hemmakarantän på grund av en segdragen hosta och jag vill begränsa mina vistelser ute, både i tid och sociala kontakter
2. Man brukar skåda ensam den här tiden på året.
Idag styrde jag mot Frövisjön och där var det inga problem att hålla social distans. Jag var helt ensam på lokalen, vilket faktiskt förvånade mig. Tyvärr verkade fåglarna också ha anammat folkhälsomyndighetens råd att hålla distans. För det var inte så mycket fågel där som det brukar vara den här tiden.
Ingen sädesärla och inga nya änder. Jag gav det en timme och sen åkte jag hem via lite omvägar på slätten norr om Tillberga. Men inte heller den omvägen gav något årskryss.
Lämna ett svar