Efter en tupplur och lite allmän återhämtning i slutet av eftermiddagen åkte vi ned mot Funäsdalen för att inta middagen på Brödernas. Vi hade inte bråttom för kvällens skådning skulle ske sent, helst fram emot solnedgången.
Platsen för kvällen och den tidiga natten var Mittåkläppen och här hoppades vi på nya årskryss i form av ringtrast, fjällripa och en rapport på artportalen höll verkligen liv i hoppet om en dubbelbeckasin trots att det börjar bli riktigt sent på säsongen.

Som den sanna tidspessimist jag är så stämde inte mina tidsberäkningar riktigt, för det var på tok för långt kvar till solnedgången när middagen var avklarad.
Vi började med att plocka fram tuben direkt utan för Brödernas och spanade av Funäsdalssjön vilket gav en del nya arter för resan som hussvala, knipa, storlom och bläsand. Sen valde vi att slå ihjäl lite tid uppe vid Fjällkällans stugby igen.
Stället där vi letade lavskrika på förmiddagen. Någon lavskrika blev det inte denna gång heller men en buskskvätta hittades av Benjamin på ett hygge. Nu började knotten bli lite väl besvärlig så vi satte oss i bilen och begav oss upp mot Bruksvallarna och Mittåkläppen.
Vi hann knappt in på vägen mot Mittåkläppen innan vi hade ytterligare en ny art för resan. En orrhöna satt i vägkanten. Benjamin påpekade att det inte var ett resekryss eftersom han sett orrar på vägen upp. Men varken jag eller Nori såg dem, så vi hade glömt att lägga till den på reselistan.
Det var ganska mysigt att komma till Djupdalsvallen så pass sent på kvällen. Inga andra turister var där och vi fyllde våra vattenflaskor med friskt fjällvatten direkt ifrån bäcken och började vår promenad upp mot trädgränsen.
Genom den grönskande fjällbjörkskogen bjöds vi på en symfoni av lövsångare men också en del trast och några som vi absolut kunde tänka oss var ringtrast, men tyvärr drunknade de i lövsångarsången och bergfinkssången så vi fick släppa dem som obestämda. En jorduggla kom också flygandes i den glesa skogen.

Väl uppe ovan trädgränsen slog vi oss ned på en platt sten och tog kvällsfika. Nu var det bara att vänta och lyssna. Här borde vi höra både ringtrast och ripa och kanske också dubbelbeckasin.
Vi hörde bara ängspiplärka. En trast sågs högt upp på fjället, men när den flög mot oss var det en björktrast. Plötsligt hörde någon av oss något som kunde vara en dubbelbeckasin. Men när vi gick närmre så insåg vi att det var vår fantasi som tolkat in porlandet från bäcken.
Molnen tätnade och blev mörkare och utan någon av målarterna kände vi ändå att vi måste vända hem. Vi hade i alla fall sett en jorduggla försökte vi trösta oss med.
När vi började gå nedåt så skämtade vi om att där rök chansen att få in dubbelbeckasin på årslistan för mig och Nori och att Benjamin som redan hade den kunde känna sig nöjd.
Vi hade knappt avslutat meningen innan vi plötsligt hör det välbekanta lätet intill stigen. Alla utom Nori.
Vi stannar kvar och väntar och hör två spel till innan himlen öppnade sig helt. Blöta men nöjda med ytterligare ett årskryss för mig och Nori kom vi ner till bilen.
På vägen hem så hade vi dessutom 3 dalripor och en av dem hade den goda smaken att stanna mitt på vägen och visa upp sig riktigt snyggt.
1 nytt årskryss för mig och Nori och nu totalt 85 arter på reselistan.
Lämna ett svar