Den 21:a september hittades en prärielöpare i Hjälstaviken, men jag lyckades aldrig komma iväg på den då, trots att det var helg. Därför var det extra roligt att det återigen hittades en i onsdags. Min tidiga dag dessutom. När jag kom hem ville inte Benjamin och NPG hade träning så det var bara att hoppas att den stannade till helgen.
Resten av veckan höll jag stenkoll på svalan och det blev bara bättre och bättre. Ytterligare en prärielöpare hittades och dessutom en rödhuvad törnskata så när lördagen kom gick jag upp före tuppen och åkte österut.
När jag kom fram hade solen precis gått upp. Jag tog en snabbtitt bland buskar och törnen vid parkeringen, men drog snabbt ut mot tornet för att leta prärielöpare med förhoppningar om att törnskatan skulle hittas av någon annan så att jag slapp leta själv på vägen tillbaka.
Min plan fungerade utmärkt, men ute vid tornet gick det till en början lite trögt. Inte en vadare så långt ögat kunde nå, men efter ett tag hittades några brushanar och en liten rackare som sprang in bakom en snårbevuxen ö. Med största sannolikhet en av de två prärielöparna, men på tok för dålig obs för att spika den.
Efter ett tag hittades dock båda två och jag kunde ta mig en ordentlig titt och bekanta mig med gizz och beteende. Som en liten brushane, men väldigt lik en strandpipare i sitt sätt att röra sig tycker jag.
Nu såg man från tornet hur folk började klumpa sig uppe vid buskagen nära parkeringen, så det var bara att bege sig tillbaka och mycket riktigt satt törnskatan där i en buske och mat hittade den också.
Inte varje helg man börjar med två kryss.
Lämna ett svar