Efter att ha varit hemma i nästan två veckor och gått på sparlåga somnade jag ovaggad i går kväll efter att jobbat en hel dag igen. Men karantäntiden hade ju samtidigt gjort mig väldigt utvilad, så jag led ju inte direkt av någon brist på sömn.

Det gjorde att jag i morse råkade ut för mitt livs värsta gubbvaknande. Kl 02.58  hade jag sovit 6 timmar vilket min hjärna och kropp uppenbarligen tyckte var gott nog. Jag började inte förrän kl 09.30 och hade ställt klockan på 6.00 för att ta en sväng ut till Asköviken innan jobbet. Men kl 3 kändes lite väl tidigt så jag gjorde ett försök att somna om, men det var stört omöjligt. Vid fyra gav jag upp och klev ur sängen och duschade, klädde på mig och gick ner i köket och började förbereda frukost och kaffe att ta med ut till viken.

Detta gjorde att jag med god marginal kom ut till Lövsta-spången innan soluppgången och kunde njuta av enkelbeckasinernas spelflykt helt ensam på spången. I vassen tutade rördromen någon enstaka gång och på väg ner mot spången hade de första lärkorna börjat stämma upp.

En underbar morgon helt enkelt, och den enda invändningen jag har på den, var den tilltagande västliga vinden som blåste riktigt kallt, men kaffet värmde där jag stod ensam och väntade på att solen skulle gå upp och förhoppningsvis få höra rödbenan stämma upp i sång.

Beckasinerna tystnade i takt med att solens första strålar letade sig fram över trädtopparna och nu tog tofsviporna över. En efter en tog de till vingarna och spelflög över sina revir och gjorde små utspel mot grannreviren.

Två rödbenor flög snabbt och tyst över maden och dök ned bland tuvorna och försvann. Ingen sång, men väl ett årskryss. Nu började också ängspiplärkorna stämma upp i sång och på håll hördes lärkornas sång över strandängarna.

Den kalla vinden tilltog mer och mer och det värmande kaffet var slut. Jag började plocka ihop mina prylar och göra mig redo för att åka hem och vila en dryg timme innan jag skulle till jobbet. Då kom en rödbena ivrigt lockande över spången och mot den nya blötan där vallen en gång låg. Väl framme stämde den upp i sång.

Nu är det vår i viken även för mig.